Artur är kär. I Tammi. Som går i trean. När Artur går i femman. Han är sjukt mycket äldre. Och dessutom går ju Tammi i Ronjas klass. Ronja, som är Arturs irriterande lillasyrra; ganska jobbigt, faktiskt.
Livet är inte lätt, allra minst kärleken. Mårten Melin visar emellertid återigen, i denna tredje bok på lika många år, en imponerande lätthet i handlaget. Utifrån en tematik som alltför ofta har tramsats bort med lillgammalt snusförnuft och sensationella pinsamheter, lyckas Melin ännu en gång förankra en historia i ett personligt, intimt, rörande tilltal.
Scenen är mellanstadiet. Amor löper amok och var och varannan unge tycks gå omkring på rosa moln. Grogrunden för konflikter och missförstånd kunde inte vara bättre. Man leker sanning och konsekvens, går på fest, snackar i korridoren, brottas på oklara grunder, feltolkar signaler, sänder ut signaler som feltolkas. Det är en ljuv tagning av tillvaron, lättsamt – någon djupare socialrealistisk problematik lodas inte – men aldrig glättigt, en komedi av klassiskt mått: omtänksamt ställs skrattspegeln fram.
Arturs berättelse blandar insikt och blindhet. Han grubblar, funderar, försöker förstå, ödmjukt, nedtonat, nära. Oundvikligen dras han förstås in i förvecklingar. Bästa kompisen Adams stora förälskelse Nelly skickar lappar, till Artur. Varför, tänker han, inte kan väl hon vara intresserad, men plötsligt är man på hamburgerrestaurang, bio, håller handen. Och Tammi sitter bakom.
Boken är läsbar för alla åldrar.
/ Moa & Wilma
P.s: Texten är inte våran, vi hade lite promblem med att skriva texten, det fanns så mycket att ta med!